Därför.

Jag vill kunna blogga via mobilen och har därför flyttat hit.

Välkomna!

Nämen!?!

Det har snöat i natt!

Och det snöar fortfarande!

Låt er inte luras av utropstecknen! De är bara för syns skull!

Jamen skål då!

Whiskyflaskan har fått flytta från garderoben till kylskåpet. Jag har nämligen ont i halsen.

Inte lite ont i halsen, utan så ont i halsen att jag överväger om inte en halshuggning med motorsåg vore lindrigare. Eventuellt har jag även haft lite feber. Jag äger visserligen ingen febertermometer, men kroppstemperaturen har inte känts som den brukar.

Så nu fördriver jag ont med ont, för attans vad det svider i halsen när man gurglar med whisky! Men det bedövar samtidigt (eller om den otroligt äckliga smaken och kräkreflexerna tar över fullständigt) och jag riktigt känner hur bacillerna stendör. Och faktiskt så är halsen (och resten av mig) bättre idag, åtminstone så länge jag tar det lugnt. Min livsstil medger ju inte konstant soffhäng, utan några gånger per dag måste jag ut och ta hand om djuren. Men syre dödar också baciller, och jag försöker att utföra allting långsamt. (Och så låtsas jag som att jag inte gör nåt som jag egentligen kan göra sen när jag är frisk...)

Utöver whisky har jag livnärt mig på bananer. De liksom bara glider ner i en sårig hals, mycket behagligt.

Katten Orvar tycker dock att det är toppen med en sjuk matte för då blir det näst intill obegränsade möjligheter till mys under filten. Katten Oliver har tagit nattpasset och hållit matte varm, så varm att lakanen måste bytas.

Historien upprepade sig.

Det blev en ny skidtur igår, även den två varv á 3,7 km. Och återigen glömde jag att aktivera Runtastic, men i ärlighetens namn så gjorde det inte så mycket.

Dels så kändes andra varvet som om det kom direkt från helvetet, nästan kramp i rumpan och helt slut i axlar, armar och ben, och dels för att jag ändå kom upp i totalt 21399 steg. Som tur var hade jag lovat mig själv en belöning efter skidåkningen, närmare bestämt en kebab med bröd. Mmmm så god den var!

Jävla stegräknare!

Idag har jag gjort säsongsdebut på längdskidor. 7,4 km blev det, med mersmak.

När jag kom hem kollade jag mobilens stegräknare, 3000 steg gav den mig! Hallå, minst 10 000 steg var det då värt!

Nä, fortsättningsvis ska jag komma ihåg att aktivera appen Runtastic så att jag får den belöning som jag förtjänar.

Tack K för sparken i baken så att jag kom iväg!

Häxan Surtant.

Jag har mot min vilja blivit jobbets Häxan Surtant. Den som jämt ifrågasätter allt. Den som folk himlar med ögonen åt bakom min rygg. Den som framkallar en kollektiv suck när jag öppnar munnen.

Känns det som.

Senast i förrgår. Vi är utan chef sen ett halvår tillbaka, och chefchefen kom på mötet med ett förslag på en person som hade kontaktat honom och gjort ett sååå bra intryck. Det var bara det att personen i fråga inte uppfyllde ett enda av de önskemål vi gemensamt hade kommit fram till på ett tidigare möte, förutom att vara trevlig då. Jag satt tyst en stund, tänkte att någon annan kunde reagera på bristen av önskade kvalifikationer, men nej, allihop jamsade med och höll med om att det var en trevlig person minsann, och från orten är han också. Så Häxan Surtant öppnade munnen.

Jag hatar att känna mig som den där besvärliga gnällkärringen som bara hittar fel och brister på alla "bra" förslag som företagsledningen kommer med. Alla mina argument som de bara viftar undan istället för att komma med relevanta motargument. Jag är inte oresonlig, jag kan hantera att bli emotsagd och överbevisad, men bagatellisera inte mina argument!

"Han får väl lära sig här hos oss!" var det nån som sa. "När ska han hinna det?" frågade jag. Utan att få svar.

Fine, anställ den här personen, jag kommer ändå bara att ha med honom att göra max en gång per månad när det är ledningsmöte. Men det är ni andra som inte får det bollplank ni behöver, som inte får rätt stöttning, som inte får en kompetent representant i företagsledningen. Jag fortsätter väl bara att göra som jag vill utan att be om lov, precis som jag har gjort hittills.

På äventyr. Eller: Varför har mammor alltid rätt?

Igår frågade min mor om jag inte var orolig för att hästarna skulle gå ut på älven. (Dagtid går de i en hage som gränsar mot älven, och det finns inget staket där.) Neeej då, svarade jag självsäkert, de går ingenstans, de vet ju var maten finns!

Idag när jag kom hem var Slaufa ensam hemma. Visserligen gnäggade hon, men jag tänkte att de andra två var ute i hagen någonstans, så jag passade på att ge Slaufa lite extra hö och sen gick jag in. Slökollade lite på fejjan när jag fick se att nån hade lagt ut att de hade hittat två lösa hästar i en by rakt över älven härifrån sett.

Mycket snabbt insåg jag att det var MINA två hästar som var upphittade... Stelpa och Bangsi har gått över älven på isen, som är förrädisk då den inte hann att frysa till ordentligt innan all den här snön kom, och sen gett sig ut på upptäcktsfärd. En himla tur att de inte dränkte sig, och en himla tur att det var rätt människor som hittade dem!

Det var bara att koppla på hästtransporten och åka och hämta hem dem, och nu är det vinterhagen som gäller för dem, dygnet runt...

Jag är helt övertygad om att det är Stelpa som har dragit iväg med Bangsi, Stelpa är ingen följare. Mer konstigt är att Slaufa inte också följde med, men hon är en mycket speciell häst med en skarp hjärna och hon kan helt enkelt ha bestämt sig för att det som Stelpa och Bangsi gjorde var emot reglerna (hon är hagens polis), och därför valde hon att stanna hemma.

Nåja, somliga straffar karma direkt och Bangsi fick, efter avlämnandet av Stelpa hemma, åka raka vägen till ridhuset för terminens första ridlektion. Det var riktigt roligt, åtminstone för mig... =)