Nu har Bangsi varit hemma en vecka, och jag har hunnit rida honom fem gånger.
Det går så bra, så väldigt mycket bättre än förväntat! Klart jag visste att han är snäll, jag har ju ändå haft hästen sen han föddes... Men jag vet också att han är en kille som tänker mycket, och det är inte alltid han tänker som jag vill.
När sen C berättade om hur inridningstiden har varit så blev jag lite orolig. Inte rädd, absolut inte, men orolig. Orolig att han inte skulle tycka om mig, för jag rider ju inte alls lika bra som C. Orolig att han inte skulle behålla gångarterna, att jag skulle "förstöra" honom och allt jobb som C har lagt ner. Och lite orolig att jag skulle bli rädd för att rida honom...
Och visst har oron visat sitt fula tryne lite då och då, t ex när jag inte fick honom att trava, utan han töltade bara. Men så tänkte jag till, gav honom liiite längre tygel och, voila, där kom traven! Så jag kan, jag också, men jag måste våga lita på mig själv. Om inte jag litar på mig, varför skulle då Bangsi lita på mig???
Nu väntar jag på att sadelutprovaren ska komma hit så att vi får en (förhoppningsvis begagnad) sadel som passar både mig och Bangsi. Han är lite annorlunda byggd än de andra två hästarna, så han kan inte ha samma sadel som dem. Sen så väntar ett besök hos tandläkaren också, han är jättevass i munnen, och jag misstänker en vargtand eller två...
Jag håller med C, han rör sig riktigt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar