fredag, juli 21, 2017

Ett litet steg för mänskligheten...

Igår var jag på klassträff, 25 2,5 år sen vi tog studenten.

Jag var inte med på återträffen för fem år sen eftersom jag inte känner att jag har just nåt gemensamt med någon från den tiden (och tycker att såna där tillställningar är läskiga), men nu bestämde jag mig för att våga vara med.

Och det blev så bra!

Vi blev inte fler än 10 som anmälde oss (alldeles lagom om man frågar mig) och åt lite plockmat som en "i klassen" hade fixat till en billig penning och så medhavd dryck till det. Sen gick vi varvet runt där var och en fick berätta om vad vi gjort sen studenten, och det var verkligen 10 olika livsöden. Så intressant! Både sorg och glädje, men ändå en positiv grundinställning till livet och vad det medfört. Det var ingen som hade nån offerkofta på sig, utan var och en ansåg att de själva hade ansvar för att se till att leva sitt liv så bra som möjligt efter omständigheter man inte rår över.

Jag bröt upp först, jag har ju inte semester än på flera dagar, men jag hade lätt kunnat sitta kvar och prata och lyssna nån timme till. Och hade jag vetat att jag skulle tycka att det var så trevligt så hade jag kunnat se till att jag inte hade börjat jobba så tidigt idag, men det var min reträttväg om jag hade tyckt att situationen var obekväm.