måndag, mars 16, 2015

Getter.

Jag hade getter när jag var (betydligt) yngre. Det började med Timja och Teja. Timja var världens snällaste och hornlös medan Teja var folkilsken, rysligt smart och hade horn. I början hade vi dem inom vanligt fårstängsel, men det stod inte på förrän hon kom på att hon kunde pilla upp öglorna som håller samman de vågräta och de lodräta trådarna så att de kunde gå till grannen och äta upp hennes tulpaner. Och när grannen försökte schasa bort dem så stångade Teja henne. Vi skaffade elnät tämligen omgående.

Det bästa med getter är så klart killingarna, så min lilla getflock utökades med en bock varje höst. När han hade gjort sitt jobb som avelshanne fick han ett nytt jobb, som hundmat. Det kanske låter hemskt men bockar luktar inte så gott, så det var rätt skönt när de försvann. Frampå vårkanten pluppade killingarna ut och de är det sötaste och roligaste man kan tänka sig! Alla mina killingar fick namn som börjar på T; Trixie, Tina, Timo, Tejus, Torkel, Tracy... Bockkillingarna gick alltid till slakt på hösten, det bara var så och inget jag ens reflekterade över. Då var det svårare med getkillingarna, antingen så sparade jag de båda mammorna eller så sparade jag en mamma och en killing. Men två var maxantalet, och det visste jag om.

Det vore så roligt att skaffa getter igen, men tiden räcker inte riktigt till. För att de ska vara roliga krävs ju att de är ordentligt tama, och det blir de ju inte av sig själva.

2 kommentarer:

DDT sa...

ibland tänker jag att jag ska skaffa ett par getter när jag blir pensionär. Fast det är nog mest för att jag hoppas att de ska äta upp lite sly. Och för att de är söta förstås.

About Alice sa...

Jag vet att det är så men jag tycker ändå att det är lite ... sorgligt.

Mvh för mesig för lantbruk