Vi fick hyra ett rum i en lägenhet i gamla Östberlin där två nynazister hyrde ett av de andra rummen och lägenhetsinnehavaren överlät ansvaret på katten till oss och åkte därifrån.
Vi skrev vykort till nära och kära på Alexanderplatz när en man plötsligt nappade åt sig A´s Toblerone som låg bredvid hennes kamera. A var snabb som en vessla och gick vinnande ur dragkampen genom att ge honom det onda ögat.
En kväll gick vi på Hard Rock Café och åt. En annan man slog sig oinbjuden ner vid vårt bord och erbjöd sig att rita av oss - på ställets servietter... Han sa själv att han var västtysk, men strax därefter försökte han imponera på oss genom att prata flytande tyska. Vi ljög för honom och sa att våra föräldrar väntade på oss och sen gick vi till U-bahn. Tyvärr hade den slutat gå för kvällen och vi visste inte vilken buss vi skulle ta, vad "vår" hållplats hette eller ens varifrån bussen avgick. Efter att ha avverkat ett antal otrevliga representanter för Berlins kollektivtrafik som vägrade hjälpa oss tillrätta lyckades vi till slut hitta en busshållplats och klev på bussen, bara för att upptäcka att den var full med personer som vi inte var vana att se - punkare, tatuerade, mörkhyade, you name it. De enda lediga platserna var nästan längst bak, och vi satte oss där, diskuterande hur sjutton vi skulle veta när det var dags att kliva av. Vad vi inte visste var att halva bussen följde vår konversation, trots att den skedde på svenska, och allteftersom de klev av ropade det till oss hur många hållplatser det var kvar tills vi skulle gå av.
Vi hittade lägenheten även den kvällen, och våra lägenhetskompisar som gick omkring med Dr Martens och batonger höll sig på sin kant.
På tåget hem hamnade vi i samma kupé som två tågluffande holländska killar i vår ålder, Henno och John, och vi roade oss med att lära varandra att svära på varandras språk - "Godt verdammt stomme horr" eller hur det nu var...
1 kommentar:
Ha ha ha!
Skicka en kommentar