Den var jättefin, vi hade valt att hålla ceremonin vid fäboden, platsen som alltid hade en speciell plats i hennes hjärta. Platsen där hon tillbringade varenda sommar i hela sitt liv, ända tills att hon inte längre klarade av att ta sig till dasset på egen hand. Platsen där hon träffade sin livskamrat.
Nu vilar hennes aska intill hennes livskamrats aska, tillsammans. Jag hoppas att även deras själar är tillsammans igen, någon annanstans.
Men det får mig att fundera en del. En sak när man verkligen har levt ett helt liv tillsammans. Då är det enkelt att tänka att man ses igen i livet efter döden, om det finns nåt sånt. Men när den ena partern dör ifrån den andra alldeles för tidigt och den kvarlevande hittar en ny livspartner, hur blir det då i livet efter döden? Vilka själar finner varandra? Och vem får stå där med lång näsa? Är det första kärleken? Eller den nya?
Det här är ju frågor som det inte finns svar på, och det är sååå frusterande att jag inte kan låta bli att grubbla på det. Det gör mig liksom handlingsförlamad, ingenting är riktigt roligt eller meningsfullt.
Nåja, regnet har hängt i luften hela dagen idag, och det förbättrar ju inte tungsintheten direkt... I morgon får vi kanske se solen igen och då brukar ju det mesta bli lättare.
1 kommentar:
Hoppas det känns lite bättre idag. Inte konstigt att tungsinnet kommer efter en begravning. Och vad som händer sen? Jag vet inte, men är övertygad om att alla som dör har det bra, att man kommer till ett bättre ställe. Kram.
Skicka en kommentar