Att existera men inte leva.

Så känns det nu. Och kommer väl att göra ett tag. Rätt länge till och med.

Jag menar, jag hade ju planerat att vi skulle gifta oss den 29/6 2035...


Vi har sagt upp all kontakt. Det är jag som vill ha det så.



Jag hoppas ändå att vi en dag kan återuppta kontakten, en dag när det inte gör ont längre. Det är ju en av mina allra bästa vänner jag har förlorat, en vän jag kan prata om allt med.



Det är kväll nu. Jag bävar för natten. Det är då alla tankar kan härja ostört och det går inte att stoppa dem. Under dagen har jag massor av sysslor som ska göras, som jag måste göra. Som tvingar mig att tänka på annat än slutet.

Och jag har ingen här som kan plocka ihop mig när jag bryter ihop...





Men jag har nåt roligt att se fram emot i februari, och jag ska försöka fokusera på det. Ber om ursäkt för all sorg jag sprider så här i jul- och nyårstider. Men ni behöver inte läsa om ni inte vill. Jag skriver för min egen skull.