För jobbets räkning måste jag be om numret till folks pg/bg/bankkonto. (Det gäller alltså de som är berättigade till ett speciellt bidrag.)
Jag började med att skicka ut ett brev, och i de allra flesta fallen har folk svarat och gett mig de uppgifter jag behöver. Men så har vi då dom som inte har svarat...
En gubbe jag pratade med idag var sååå glad och trevlig så, och när jag bad honom om kontonumret så sa han "Vänta lite, jag ska gå och hämta kortet!". Så jag väntade.
Gubben kom tillbaka. "Har du papper och penna?" "Ja", sa jag, lite konfunderad över vad det var för kort han skulle hämta. "Så här står det på kortet: Med Mera Coop..."
Innan han hann börja rabbla sifforna fick jag hejd på honom, och började förklara att det var numret till hans sparkonto på banken jag behövde.
Efter ett visst dividerande fram och tillbaka kunde vi konstatera att det var en av sönernas kontonummer jag skulle ha, för "De har fått ALLT jag äger och har!!!"...
3 kommentarer:
Härligt -gubbarna äger inget...utom ett coop-med mera-kort. Rätt så useless hos oss numera!
Oj, jag skulle nog inte våga ge ut mitt nummer bara så där... fast jag vet ju inte vad du jobbar. :)
Spader: Där den gubben bor har man fortfarande nytta av Coop MedMera-kortet.
Tantti: Nej, jag skulle inte heller vilja lämna ut mitt kontonummer till nån bara så där. Men jag skulle ha svarat på brevet som skickades ut för över en månad sen... ;-)
Epilog: Systerdottern till MedMera-gubben ringde mig igår så vi styrde upp det hela, så nu kommer pengarna att helt smärtfritt komma in på hans konto!
Skicka en kommentar