Hemma igen.

Klockan sju i morse bar det av.

Visst funderade jag lite över hur smart det var att ta min bil när det faktiskt fanns tillgång till en väsentligt mycket yngre bil men minst lika dragstark. Men jag gillar att köra min bil så då blev det så.

Och allt var frid och fröjd.

I typ 17 mil.

Sen började två varningslampor lysa och halvljusautomatiken slutade fungera. Hurra. Eller nåt.

Men eftersom motorn lät som vanligt och det kändes som vanligt att köra bilen så fortsatte vi. Det var i alla fall bara sex mil kvar till slutdestinationen och nån som förhoppningsvis vet mer om bilar än mig. Vad jag inte visste (för jag glömde att kolla det mitt i stressen av att vara lyselös) var att både bromsljus och blinkers fungerade, och det är ju bra...

Hur som. Något fel hittades inte. Men vaddå - det var ju ljust ute! Vem behöver lyse då??? Och vi hade ju upptäckt att bromsljus och blinkers fungerar. Både på bil och transport.

I med Fröken Fröjd och Herr Speciell, spännband runt transporten och iväg. 23 mil.

Vi hann hem precis i tid för att kunna köra utan lyse med (relativt) gott samvete. Hästarna skötte sig exemplariskt under hela resan. Underbart!

Ännu mer underbart var det att lasta ur hästarna och se att de kände igen sig efter ett års kollo. Fröken Fröjd gnäggade när hon såg Kråkan och han svarade. De nosade lite på varann alla tre, sen var allt som om det senaste året inte har existerat. Sanslöst...

Jag är så glad att det var just det här stället vi hittade för nio år sen när Kråkan var ett år och behövde åka bort på kollo. Under årens lopp har fyra av våra hästar varit inackorderade där, och jag har aldrig haft någon som helst anledning att vara missnöjd över någonting. Dessutom till rimligt pris!