Usch vad jobbigt det är när man pratar med någon man längtar efter men inte sett på länge och man "nästan" bestämmer att man ska ses. Fast man VET att den valda tidpunkten är högst osäker, till och med inte ens särskilt troligt, utan snarare en önskedröm så börjar min hjärna planera och dagdrömma.
Nästa gång man pratar med personen upptäcker man att datumet man börjat ställa in sig på knappt ens existerar i den andra personens hjärna, utan mötet är framflyttat några dagar, vilket innebär att tiden tillsammans krymper ihop från två dagar till fyra timmar, är det då konstigt att man blir besviken och ledsen?
Och värst är ju att man inte kan visa för den andra personen så ledsen man är, eftersom det aldrig var riktigt bestämt att vi skulle ses då, utan mest bara löst prat...
Besvikelse är jobbigt att tugga i sig, men det brukar gå till slut. Jag avskyr att hoppas för att sen stå där med lång näsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar