Jag och en kollega här på jobbet tycker inte om varandra. Det är i och för sig inte så konstigt att kollegan inte tycker om mig, för min kollega tycker inte om nån utom chefen. Men enligt denna kollega är jag oftast både pest och kolera. Samtidigt.
Denna kollega kan komma och skälla ut mig efter noter, utan förvarning, för något jag inte visste att jag har gjort, sagt eller tänkt. Chockad som jag blir så finner jag mig aldrig och kan svara tillbaka. Sen en stund senare när jag ilsknat till och kommit på bra saker att säga är det liksom försent. För då verkar kollegan helt ha glömt bort sitt utbrott. Det är puts väck. Och än en gång hänger man inte med i svängarna.
Efter varje sånt här utbrott tänker jag att "jag ska aldrig mer hjälpa till när kollegan ber mig om hjälp", vilket inte inträffar sällan då dennes tekniska kompetens inte är..... så hög.
Så idag när jag gick förbi kollegans rum fick jag en förfrågan om jag kunde hjälpa. Jag visste inte på rak arm hur problemet skulle lösas, men som den stora idiot jag är går jag till min dator och tar reda på lösningen. Får man vara så dum i huvudet? Jag har ångrat mig resten av dagen idag. Jag VET ju att jag aldrig kommer att få nån som helst hjälp tillbaka. Någonsin. Det enda jag får från det hållet är skäll och elaka pikar.
Visst, jag vill inte ha nåt krig här på arbetsplatsen, för det inverkar negativt på alla som jobbar här, men jag behöver ju inte HJÄLPA människan! Jag hade ju bara lugnt kunnat konstatera att just den saken kan jag inte, och sen gått och satt mig vid min dator och skött mitt. Struntat i kollegans problem helt enkelt.
Fast då hade jag väl fått dåligt samvete...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar