Åh vad jag både har längtat och bävat för den här veckan.
Det började bra med en resa med 11 kollegor till Stockholm och studiebesök på två vägbyggen. Sen styrde bussen kosan mot Stadsgårdskajen och Birka Paradise!
Vi hade en härlig resa ihop, inga höststormar, ingen som ballade ur, inga som blev osams. Bara glädje och massor "tycka om". Och när paniken gjorde sig påmind under bussresan hem satt kollegan M bredvid med värme och tröst.
Kollegan O´s historia om en bilfärd innehållande skogshuggarsnytning, näsblod och brist på papper piggade också upp...
Tillbaka i vardagen igen har det enbart varit jobbigt. Dels för att jag kände att jag inte skulle hinna klart ens det mest nödvändiga, men mest för att jag visste att dagen när jag skulle skiljas från mina vänner mer eller mindre permanent faktiskt var där.
Några av dem kommer jag att träffa igen, varav kollegan L redan på måndag för hon ska låna min husvagn. Jag ska dessutom utnyttja hennes nya platskontor när jag utför arbetet jag har kvar, det är bara 4 mil hemifrån. Om ett par veckor kommer även kollegan M dit.
Platschefen kommer jag kanske också att träffa igen om det blir ett sånt där erfarenhetsåterföringsmöte i början av november och om jag har möjlighet att åka dit.
Däremot är det troligt att jag aldrig mer kommer att träffa kollegorna O och J. De går tillbaka till sitt geografiska område, ett område jag aldrig mer vill jobba i. Åtminstone inte med Vägverket som beställare.
Jag kommer att sakna att jobba med vägbyggnation. Nu vill det till att kollegorna på min nya arbetsplats är åtminstone nästan i klass med dem jag har lämnat, annars blir jag nog inte långvarig där.
Man vet vad man har men inte vad man får... (Äh! Klart att det kommer att bli bra på det nya jobbet!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar