En vän är ledsen. Jätteledsen. Hjärtesorg precis som jag hade för drygt ett år sen. Precis lika fast ändå helt olikt. Hon är hon och jag är jag. Olika saker uppfattas olika, man tänker olika och reagerar olika. Och olika livssituationer så klart.
Jag visste hela tiden att det skulle gå över, att livet fanns kvar där borta, på andra sidan sorgen. Men jag visste också att jag var tvungen att genomlida "helvetet" först, och ingen annan kan göra det åt en. Vännerna fanns där, men jag klarade inte av att ta emot deras stöd helt och hållet förrän den värsta sorgen hade lagt sig.
Jag är en sån som helst är ledsen ensam, så jag får tänka mina elaka tankar, tycka synd om mig själv, fundera på om livet verkligen är värt att leva och vad jag ska göra om det inte är det. Att vara så ledsen och tänka så mörka tankar tar på krafterna och svaren blir så komplicerade med en massa följdfrågor som också måste besvaras att det till slut är enklare att acceptera skiten som den är, jobba sig igenom den och sen återgå till livet och göra det bästa av situationen.
De flesta av mina vänner och kollegor fick reda på det via den här bloggen, antingen läste de bloggen själva eller så berättade de som läser för de som inte läser. Det var så skönt att veta att alla på jobbet visste vad som hade hänt när det var dags att börja igen efter jul- och nyårsledigheten. Varje gång jag var tvungen att öppna munnen för att berätta var det som att vrida om kniven i hjärtat ett varv till.
Jag valde att kapa alla band - ingen kontakt alls - vilket han respekterade och var stark nog att hålla fast vid när jag vacklade. Att vi inte var sambos och dessutom bor 20 mil ifrån varandra var (och är) en enorm lättnad. Ingen som helst risk att tvingas "springa på varandra" i affären, inga praktiska detaljer som bara måste lösas.
Jag vet inte om jag är tillbaka på utgångsläget än, men jag tycker själv att jag har ett helt okej liv, ett bra liv. Ett liv som duger åt mig. Vissa dagar är bättre och andra är såklart sämre. Det är upp till mig att skapa mig ett bra liv, ingen annan kan göra det åt mig. Om jag någonsin hittar någon att dela mitt liv med, någon jag vågar ge mitt hjärta till, så ser jag det som en av livets guldkanter. Det är fortfarande mitt ansvar att mitt liv blir bra.
4 kommentarer:
Ååå Tess, du skriver så träffsäkert. Så viktigt det är att inse, till slut, att man har ett ansvar för att livet ska bli bra. Jag tycker också att man ska inse att man har RÄTT att vara lycklig och att man, så länge det inte inkräktar "otillbörligt" på någon annans lycka, måste ge sig ut på jakt efter den. Först efter att man har slickat sina sår ändå... Största kramen!
Ja, det egna ansvaret tror jag är lika för alla.
Idag är det mycket den här "nån annan"-mentaliteten. Men hur kan nån annan veta hur jag vill ha det?
Det är mitt ansvar. Men ibland är det svårt att ta tag i det. Nu får jag ta tag i allt det praktiska innan jag lagar mig..
Ansvaret kan man ta tag i sen, när man har passerat helvetet, men jag tror att det är bra att ha i bakhuvudet att inget blir roligare än vad man gör det till.
Och sen kan man säga som så att om man aldrig mår dåligt så vet man inte när man mår bra... Men att behöva hamna längst ner i botten kan ju kännas lite onödigt måste jag säga.
Skicka en kommentar