Kråkan stod enligt mig på fel ställe, dvs unghästarnas mellanmålsplats, så jag viftade "lite" med händerna för att få honom att flytta sig.
Nu är inte Kråkan den som inte talar om vad han tycker om saker och ting (och att gå iväg från en eventuell chans till mat hör inte till favoritsysslorna), varför han tog chansen och öppnade munnen. Sen stängde han den igen. Med mina fingrar mellan tänderna...
Visserligen hade jag handskar på mig och han bet inte ihop så hårt han kunde, men ringfingret på vänsterhanden känns att det sitter där om man säger så.
Hade han inte sett så förvånad ut hade jag blivit riktigt arg, och flytta sig fick han göra vare sig han ville eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar