Framme i San José.

Jaha. Sa är vi här da.

Vi klev av bussen vid terminalen och gick för att skaffa en taxi till hotellet. A hade varit förutseende och skrivit upp namnet pa hotellet (La Giaconda) samt adressen pa en lapp, och den visade hon för en chaufför. Han bara skakade pa huvudet, konsulterade tva kollegor som skakade pa huvudena lika mycket dom.

Vi hittade nästa chaufför. Han hade inte heller en aning om vad vi pratade om, utan konsulterade nan pa sin taxiradio. De visste tydligen inte heller vart vi skulle. Da kan man börja fundera över om vi hade bokat in oss pa ett spökhotell eller sa...

A tog upp sin guidebok och visade pa en karta vart vi skulle och taxichauffören sa at oss att hoppa in (tror vi - han pratade bara spanska och det gör inte vi), sen drog vi iväg genom stan.

Efter ett tag stannade han utanför ett hotell. Visserligen inte rätt hotell, men i en stadsdel som sag skaplig ut, och bad oss vänta medan han sprang in pa hotellet. Jag trodde att han skulle fraga om vägbeskrivning, A trodde att han skulle boka in oss pa fel hotell och fa en fet provision.

Jag fick rätt, för chauffören kom utspringandes, startade bilen och nagra kvarter senare var vi framme vid rätt hotell. A sa senare att taxichauffören sag sa glad ut för han hade tjänat en massa pengar pa oss. Han ville nämligen ha hela 2000 för resan och sa gav vi honom 1000 i dricks. Colones alltsa. Översatt till svenska pengar blir det 28 kr för resan och 14 kr i dricks. Sa nog tjänade han grova pengar pa oss allt...

Vi tog var Taikon-packning och klev uppför trapporna till hotellet. Vi hade ingen aning om vad som väntade, och hade nog aldrig kunnat gissa heller.

Jag lovar, det är säkert 4 m i takhöjd i vart rum! A's säng är ungefär tre meter bred, jag far som vanligt nöja mig med en 90-säng, men det är ingen idé att klaga. Eftersom hon är reseledaren sa är det hennes RÄTT att sova i den bredaste sängen pastar hon*.

Och duschen sen! Det är en san där högtryckstvätt ni vet. Sa vi kan blästra bort skiten som vi samlat pa oss under sisadär 30 ar. Fast fragan är om det är en sa bra idé egentligen, jag menar, da ryker väl den stackars färg vi har fatt, i tron om att det är solbränna...

I omradet där vi bor ligger alla ambassader, sa det är ett fint omrade ska ni veta, nästan helt utan taggtrad. Vilket vi fick bekräftat, om inte förr, när vi gick till den italienska restaurangen runt hörnet för att äta lunch. Jag och A stövlade in, iklädda vara inte alltför rena reskläder, satte oss vid ett bord sa som vi har gjort hittills i Costa Rica. En kille kom fram och sag lite besvärad ut och fragade vad vi ville. Dum fraga tyckte vi och svarade: "Have lunch!". "Just a moment" sa han och gick och konfererade med sina äldre kollegor, och vi började misstänka att vi inte var riktigt rätt ute. Men en äldre herre kom och gav oss menyn, och vi valde mat. Efter snart tva veckor tillsammans verkar vi ha synkroniserat vara smaklökar, sa när jag upplyste A om att jag minsann skulle ha Ravioli stirrade hon pa mig och sa att det skulle ju hon ha. Sa som vanligt gjorde vi tva exakt likadana beställningar. Fördelen är att det blir lätt att räkna ut hur mycket var och en ska betala när notan kommer...

En kort stund efter vi beställt kommer kyparen med världens minsta tallrik med nat rött som skulle kunna tas för den sas Ravioli brukar ligga i. A sag inte jätteimponerad ut där hon satt med en vit linneservett i knäet (Fint ska det vara!), men vi kom fram till att det nog bara var en liten förrätt som de bjöd pa. (När notan kom sen kom vi fram till att förrätten helt klart var inbakad i priset.) När vi ätit upp kom kyparen med varsin jättestor tallrik med Ravioli, varav jag orkade äta upp hälften. Vi betalade maten med kort (det star Swedbank pa mitt kort, och allt som har med Sweden att göra i Costa Rica betyder att man kommer fran Schweiz) och kyparen sa tack och hejda till oss pa tyska. Tur att man kan det spraket i alla fall.

Nu sitter vi pa ett internetcafé nagonstans i San José, och efter det ska vi klura ut vad vi ska göra de här sista tva dagarna förutom att äta och sova. Nagot nattliv är inte att tänka pa eftersom vi inte orkar vara vakna längre än till kl 21. Nagot nattliv i San José är inte heller att tänka pa för tva tjejer som inte vet var dom bor om dom vill behalla bade liv och pengar.

Nu ska jag uppsöka en toalett innan en olycka händer...



*Där ljög jag allt lite. Hon erbjöd mig den breda sängen, men eftersom det skulle dunsa ganska ljudligt när hon trillar ur den smalare sängen sa är det säkrast att jag tar den. Jag vill ju inte orsaka henne en massa blamärken.