Att vantrivas men ändå trivas.

Av princip brukar jag aldrig skriva om jobbet, och speciellt inte när det är någonting negativt. Det är så många andra som pratar skit om mitt jobb ändå tycker jag.

Håhåjaja.

Det är turbulent på jobbet. En massa lösa rykten, åsikter och hemligheter. Men hemskt dåligt med fakta.

Eftersom jag kan vara självständig både fysiskt och mentalt så är jag egentligen inte så drabbad, jag och de mina jobbar på som vanligt, på det sätt som vi vill ha det. Vi hjälps åt, ger varandra både positiv och negativ - men konstruktiv - kritik. Högt i tak ska det vara! Jag älskar när kommentarerna med glimten i ögat haglar över huvudet och när vi jobbar mot samma mål, kämpar för att hålla deadline, när man får förtroenden, när man ser glädjen lysa ur ögonen, när arbetet tas på allvar och det man gör faktiskt betyder nåt. Det är roligt att åka till jobbet. Varje dag. (Ja ja, det kanske inte är roligt hela dagen...)

Men det turbulenta är nåt jag går och tänker på och jag hör andra prata om det. Det sprider oro. Det blir ju så lätt negativt när man inte får rak information utan man får höra "allt" via lösa rykten och kanske genom fel kanaler.

Man hör att några håller på och ledsnar ur totalt och funderar på att sluta. Och när det då gäller personer som man högaktar för deras sunda förnuft och gedigna kunskaper, ja då är det verkligen inte roligt längre. Man känner sig numera som en inventarie, trots att man inte har jobbat här längre än fem år, och ibland som en bakåtsträvare bara för att man inte håller med om att "utvecklingen" ska gå så snabbt. Att slåss med näbbar och klor blir väldigt tröttsamt i längden. Men vi är inte alla lika. Och det måste accepteras. Det är helt okej att ge och ta, men man kan inte bara ge hela tiden. Vår verklighet räknas också.

Nåja, jag behåller min plats så länge, men ska det krånglas till för mycket så då tänker jag hitta på nåt annat. Punkt.